EU:s historia - från kol- och stålgemenskap till en union av länder
Den gemensamma marknaden började som ett fredsprojekt.
Den Europeiska unionens historia började med några namnteckningar. Den 18:e april 1951 undertecknade Västtyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg en överenskommelse i Paris som skapade en kol- och stålgemenskap.
Idén var att överlåta kontrollen av ländernas kol- och stålindustrier – själva grunden för dåtidens vapentillverkning – till en överstatlig myndighet. Den kallades för Höga myndigheten, och det är den som senare har blivit EU-kommissionen. Genom att ge upp makten över sina krigsindustrier skulle man garantera att länderna inte startade krig mot varandra i framtiden. Kol- och stålgemenskapen trädde i kraft 1952 och prick sex decennier senare skulle initiativet belönas med Nobels fredspris.
Varje år firas "EU:s nationaldag", Europadagen, den 9 maj. Eller nåja. Det är kanske mest folk som arbetar i EU-institutionerna som firar, mer än gemene man. Kanske tänker man sig att firandet kommer ur Segerdagen 1945, dagen då Tyskland kapitulerade efter Andra världskriget, som i Europa firas den 8 maj och i Ryssland den 9 maj? Men det som uppmärksammas på Europadagen är det tal som den franske utrikesministern Robert Schuman höll den 9 maj 1950, och som sådde det första fröet till Kol- och stålgemenskapen.
"Frankrikes regering föreslår att den fransk-tyska kol- och stålproduktionen underställs en gemensam hög myndighet, inom ramen för en organisation som är öppen för deltagande av övriga europeiska länder." sade Schuman i talet.
Det som var unikt med Kol- och stålgemenskapen var att den byggde på just överstatlighet: att de länder som ingick gav upp en del av sin nationella suveränitet. Detta till skillnad från andra samarbetsorganisationer som skapades vid ungefär samma tid, såsom Europarådet.
I sitt tal sade Schuman: "Ett enat Europa kan inte bli verklighet på en enda gång och inte heller genom en helhetslösning. Det kommer att bygga på konkreta resultat, varigenom man först skapar en verklig solidaritet." Frankrike var det första land som förklarade sig redo att ge upp sin suveränitet, för en större sak.
Detta sammanfattar väl EU-projektets själva DNA: länderna samarbetar steg för steg inom allt fler områden och knyts närmare varandra genom ett gemensamt ökat ekonomiskt välstånd. Det handlar mindre om storvulna deklarationer om fred på jorden och mer om grå byråkrati kring fiskekvoter och sockertullar.
Kol- och stålgemenskapen blir EG och sedan EU
Några år efter Kol- och stålgemenskapen, skapade de sex grundarländerna en tullunion och en gemensam marknad för industri- och jordbruksprodukter. Och ytterligare några år senare, 1965, slogs de olika samarbetena ihop till en enda organisation: Europeiska gemenskapen, EG.
De institutioner som idag utgör EU, EU-kommissionen, EU-domstolen och ministerrådet, skapades 1957, medan Europaparlamentet kan sägas ha blivit till först år 1979, då de första direkta valen hölls. Dessförinnan var det en parlamentarisk församling som bestod av delegationer från de nationella parlamenten.
Klubben växte i olika omgångar. Först ut, 1973, gick Storbritannien, Irland och Danmark med i samarbetet. Efter att diktaturerna i Sydeuropa fallit gick Grekland med 1981 och Portugal och Spanien 1986. När Tyskland återförenades 1990 blev också Östtyskland automatiskt EG-medlem. Och efter murens fall gick de alliansfria länderna Sverige, Finland och Österrike med 1995, medan Norge röstade nej i en folkomröstning. Vid detta laget hade EG döpts om till Europeiska Unionen, EU, och bestod av i stort sett hela Västeuropa.
Östutvidgningen skedde år 2004 och 2007. Då gick sammanlagt tio länder från det forna Östblocket med i unionen, samt Cypern och Malta. Sista EU-land blev Kroatien, 2013. Efter brexit 2019, då Storbritannien lämnade EU, består unionen av 27 medlemsländer.
Samarbetet som började med Kol- och stålgemenskapen har genom åren vidgats på både längden och bredden, i och med att medlemsländerna antagit olika fördrag, med namn som Maastrichtfördraget och Lissabonfördraget. För varje fördrag har länderna valt fördjupat samarbete.
Idag finns det EU-samarbete inom de flesta politikområden. Inom unionen råder fri rörlighet – alla EU-medborgare har rätt att bosätta sig och arbeta överallt i unionen. Och flera EU-länder delar valuta, euron.
Den här förändringen pågår ständigt. Till exempel innebar migrationskrisen 2015 att EU tillsammans, genom EU-budgeten, finansierar gränskontroller längs med hela unionens yttre gränser. Och coronakrisen har lett till att EU för första gången lånat pengar till ett stimulanspaket och därmed tagit på sig gemensamma skulder.
För varje fördragsändring har också Europaparlamentet fått mer makt. Parlamentet har bland annat veto när det gäller tillsättningen av EU-kommissionen och stor makt i att kontrollera hur budgeten används. Framför allt står idag parlamentet på jämn fot med ministerrådet (EU-ländernas regeringar) i nästan all EU-lagstiftning.