Vad vi vet
Hem

Bild: Davide Oliva (CC BY-SA 2.0)

Hur hanterar etablerade politiska partier hot från nya partier?

Av Adam Josefsson

Detta är en kort sammanfattning av Adam Josefssons C-uppsats i statsvetenskap vid Göteborgs universitet från 2014. Handledare för uppsatsen var Jonathan Polk.

Ladda ner hela uppsatsen

Spatial models

Ett av de mest intressanta områdena i forskningen om politiska partier handlar om vilka strategier som väljs för att möta hot från andra partier. Forskningsfältet har sitt ursprung i Anthony Downs modeller, där partiers beteende förklaras med Rational Choice-teori. Från Downs kommer de oerhört inflytelserika antagandena om att i) partier tävlar om väljarna genom att anpassa sin sakpolitik efter deras preferenser ii) konkurrens kommer att driva politiken mot mitten, eftersom det parti eller block som vinner medianväljaren också kommer vinna valet. Detta sätt att se på konkurens mellan partier kallar man för en Spatial Model, det vill säga att man antar att väljares åsikter går att placera in på en en- eller flerdimensionell rymd. Begränsningen med rena Rational Choice-modeller är givetvis att de nästan aldrig kan fånga verklighetens komplexitet, så givetvis är empiriska studier vårt bästa sätt att bättre förstå världen.

 

Politiska dimensioner
Sedan Downs presenterade sina modeller på 50-talet så har partisystem och väljaropinion i de flesta länder förändrats. Många empiriska studier har visat att de två grundläggande antagandena från Downs som jag presenterade ovan i huvudsak stämmer. Dock så är vår förståelse av dagens politik långt mer nyanserad är Downs ursprungliga modell. Forskningen om väljarbeteende visar till exempel att höger-vänster-konflikten om ekonomisk omfördelning minskat i betydelse, och istället har den libertarianska-auktoritära konflikten om värderingsfrågor ökat i betydelse. Denna utveckling gör att väljarbeteende måste förklaras med åtminstone en tvådimensionell modell. Forskningen tyder på att den ökande betydelsen av den nya dimensionen är den största förklaringen till att de traditionella socialdemokratiska och konservativa partierna minskat sin röstandel, till förmån för nya partier. Eftersom vårt grundantagande är att specifika partier finns eftersom det finns en efterfrågan hos väljarna för deras politik, så kan vi förstå framväxten av till exempel Miljöpartiet som ett resultat av efterfrågan för vänster-libertariansk politik, och framväxten av till exempel Sverigedemokraterna som ett resultat av efterfrågan för höger-auktoritär politik.

 

Senare modeller

 

Bonnie Meguid introducerade 2005 en uppdaterad version av Downs partikonkurensmodell. Målet var att förklara varför etablerade och stora partier använde olika strategier för att hantera hot från små och nya partier jämfört med hur man hanterade hot från andra stora och etablerade partier. Det är utifrån detta forskningsproblem som titeln ”Competition Between Unequals” ska förstås. Den empiriska undersökningen studerar vilka strategier etablerade partier använt i europeiska valkampanjer i många olika länder under flera decenniers tid för att bemöta hot från gröna och högerradikala partier. Det som är intressant med dessa typer av partier är antagandet att de profilerar sig i färre sakfrågor än de stora och etablerade partierna. I vanligt tal benämner vi ibland dessa partier som ”enfrågepartier”, vilket dock blir ett ganska hårt omdöme eftersom många av dessa partier trots allt breddat sin profilering över tid. Litteraturen benämner istället dessa partier som ”nischpartier”, vilket står i kontrast mot ”mainstreampartier”. Meguids stora bidrag var insikten om att även om ett nischparti givetvis blir populära på grund av underliggande opinioner i väljarkåren, så har det stor betydelse vilken strategi mainstreampartierna väljer för att konkurrera med nischpartiet. I ett partisystem med endast två partier så är det mest rationella för de båda partierna att anpassa sin sakpolitik efter medianväljarens uppfattning. Dock är ett viktigt komplement till detta att vi antar att partierna är ”ägare” av olika sakfrågor (där de har högst förtroende bland väljarkåren). Så partierna kan vinna val antingen genom att anpassa sig efter medianväljaren, eller genom att få ens egna profilfrågor att lyftas fram i den politiska debatten. Mycket talar för att partier som har högst förtroende i en viss sakfråga kommer vara de som tjänar på om den får en central plats i den politiska debatten. I ett mer komplext partisystem med ett eller flera nischpartier bör ett rationellt mainstreamparti välja olika strategier beroende på omständigheterna. Några huvudsakliga scenarier i Meguids modell som får empiriskt stöd är följande:

 

1) Om ett nischparti är litet, samtidigt som mainstreampartiet inte kan vinna ägarskap över nischpartiets fråga, så bör mainstreampartiet använda en så kallad avfärdande strategi, det vill säga att man inte uppmärksammar nischpartiets fråga.

 

2) Om ett nischparti äger en fråga som ett mainstreamparti bedömer att de kan vinna ägarskap över, så bör mainstreampartiet välja en så kallad följsam strategi, det vill säga att man närmar sig nischpartiets ståndpunkt i frågan.

 

3) Om ett nischparti bedöms ha potential att stjäla väljare från mainstreampartiets huvudkonkurrent, men inte från mainstreampartiet i fråga, så bör mainstreampartiet välja en så kallad fientlig strategi, det vill säga att lyfta nischpartiets fråga men att inta en motsatt ståndpunkt.

 

Modellen utgår från antagandet att nischpartier, efter att de etablerat sig i viss grad (till exempel tagit sig in i parlamentet) ”äger” sin profilfråga. Vilka frågor som får en central plats i valkampanjer har en stark påverkan på vilka partier som ökar sina röstandelar, eftersom uppmärksammande av ett partis profilfråga antagligen gör att fler kommer sympatisera med dem. Modellen utgår även från antagandet att mainstreampartier kan välja huruvida man vill uppmärksamma nischpartiets fråga när det har relativt få röster, men att man inte kan undvika att uppmärksamma nischpartiets fråga om nischpartiet börjar närma sig mainstreampartierna sett till antal väljare.

 

Även om Meguids modell är en utveckling av Downs, så är det fortfarande en relativt simpel sådan, som absolut inte är en heltäckande förklaring till varför valresultat blir som de blir. I min uppsats sammanfattar jag annan forskning, som i hög utsträckning hänger ihop med Meguids forsknigsinriktning och även bekräftar hennes resultat. Den viktigaste slutsatsen av allt detta är att även om sociologiska och institutionella förklaringar till valresultat också har en stor bäring, så är mainstreampartiers strategival en betydligt större förklaringsfaktor än vad man tidigare trott. Och det är antagligen den enskilt viktigaste faktorn om man vill förklara varför vissa nischpartier lyckas medan andra misslyckas.

 

 

Antikorruptionspartier
På senare år har forskning om Östeuropeisk partipolitik (källa 1) (källa 2) försökt förstå varför en ny kategori nischpartier blivit väldigt framgångsrika. Av Andreas Bågenholm har denna ganska brokiga kategori fått namnet antikorruptionspartier, medan andra forskare använt andra beteckningar. Det partierna har gemensamt är i vilket fall att de går till val på att utmåla det politiska etablissemanget som korrupt. I viss mån bör man misstänka att dessa partiers ideologi överlappar med den hos mer traditionell (höger)populism, men det finns goda skäl att behandla dessa partier som en ny och distinkt partikategori. Ett av de intressantaste resultaten i forskningen om dem är att partierna överger sin antikorruptionsretorik i de andra eller tredje valen de ställer upp i, vilket borde förklaras av att de förvandlats till en del av det politiska etablissemanget.

 

Jag noterade att forskningen om antikorruptionspartier endast fokuserade på Östeuropa, men att det italienska partisystemet under det senaste decenniet innehållit två partier som lever upp till kriterierna för att vara med i kategorin antikorruptionspartier, nämligen Italia dei Valori och Movimento 5 Stelle.

 

 

Forskningsfrågor
Jag var intresserad av att förklara partiernas olika grad av framgång (IdV nådde aldrig över 10 %, medan M5S fick 25 % i sitt första val). Kan vi se några mönster i de italienska mainstreampartiernas strategival som förklarar korruptionsfrågornas varierande potential som profilfråga? Det vill säga, går det att se om mainstreampartierna politiserar korruption i högre utsträckning än man annars gör när nischpartierna utgör en viss typ av hot? Eller förklaras antikorruptionspartiernas framgångar med att befolkningen börjat uppfatta korruption som ett större problem än tidigare? Eller förklaras nischpartiernas framgångar med något mer abstrakt som våra enkla förklaringsmodeller inte fångar?

 

 

Metod
För att få svar på detta så behöver vi undersöka hur mainstreampartierna hanterat korruptionsfrågor i valkampanjer. Det finns olika sätt att mäta vilka frågor partier väljer att politisera, det vill säga vilka frågor de uppmärksammar. Alla dessa metoder har förhållandevis stora och välkända valididetsproblem, vilket begränsar våra möjligheter att dra långtgående slutsatser baserat på resultaten. Det finns expertundersökningar (till exempel Chapel Hill) där partiforskare från olika länder ger bedömningar av partiers uppfattningar i olika frågor. Det finns även de som studerar röstmönster i parlament, vilket är det metodologiskt mest komplicerade sättet att mäta partiers ståndpunkter. Det tredje och fortfarande vanligaste mätsättet är kodning av valmanifest (Comparative Manifestos Project har en databas där data från ett stort antal valmanifest finns att tillgå). Metoden är att man räknar antalet meningar i ett valmanifest som handlar om en viss sakfråga, och den procentandel man sedan får för varje variabel används som proxy för att ge jämförbar data om hur mycket olika partier politiserat olika frågor i olika val.

 

Trots de uppenbara validitetsproblemen med att använda valmanifest som proxy för vad politikerna faktiskt driver i valrörelsen så valde jag i brist på bättre alternativ den metoden. Ett annat viktigt antagande för undersökningen är att politiker faktiskt till största delen genomför sina vallöften. Forskning om detta visar att politiker överlag håller sina vallöften, men att detta tyvärr är sant i betydligt mindre utsträckning i Italien än andra länder (Under perioden 1996-2006 genomfördes 57% av regeringspartiernas vallöften). För en undersökning med begränsad tidsram som min fanns det inte mycket annat att göra än att erkänna att stora validitetsproblem är inblandade, och att resultaten därför måste tas med en stor nypa salt.

 

Eftersom Manifesto Project inte har kodat valmanifest så att det ger användbar data för att jämföra korruptionsvariabelns genomslag gjorde jag därför en egen kodning av de två mainstreampartiernas/koalitionernas manifest för alla val 1994 till 2013. För att veta vad politisering av korruption är i Italien så har jag utgått ifrån litteraturens definition av korruption, men även tittat vilka sakfrågor de italienska antikorruptionspartierna lyft fram i sina manifest.

 


Resultat
Resultaten visar att korruptionsfrågor definitivt varit en del av mainstreampartiernas valmanifest, även om det givetvis inte varit de allra viktigaste frågorna. Överlag har vänstern politiserat korruption i högre utsträckning än högern. Sett utifrån Meguids modell så är det överraskande att högern inte väljer att politisera korruption i större utsträckning, då antikorruptionspartierna befinner sig till vänster om mitten och således främst konkurrerar med mainstreamvänstern om väljare. Meguids modell förutser då att högern borde följa en fientlig strategi mot antikorruptionspartierna, eftersom man på så sätt borde minska mainstreamvänsterns chans att vinna nästkommande val. Anledningen till att högern inte gör så är ganska uppenbart eftersom Berlusconi är måltavlan för antikorruptionspartiernas kritik, och eftersom han är korrupt på riktigt så vore det orimligt att han skulle ha något att vinna på att det hela diskuteras mer öppet. Jag argumenterar därför för att korruptionsfrågan skiljer sig från andra nischfrågor, som invandring och miljö, och att partier som anklagas för korruption kommer se det som rationellt att använda en avfärdande strategi mot nischpartierna i de allra flesta scenarier.

 

Slutsats
Uppsatsens slutsats är att undersökningen inte ger ett entydigt svar på huruvida förekomsten av antikorruptionspartier har lett till att mainstreampartier också uppmärksammar frågorna. Jag kontrollerar även för huruvida ökade korruptionsuppfattningar kan förklara varför korruption är en viktigare fråga i vissa valrörelser, men det finns inget generellt samband. Ett problem med de flesta typerna av data om korruption är att det är ganska tröga index, som lämpar sig mycket bättre för grova jämförelser mellan länder i olika tidsperioder, snarare än att fånga upp händelser som kan tänkas leda till att korruption tar sig in i det politiska samtalet. En utmaning för framtida forskning är således att utarbeta ett standardiserat mått som fångar upp denna typ av korruptionsuppfattningar, som har en mer direkt koppling till den offentliga debatten. Den stora förhoppningen innan jag gjorde undersökningen var om jag skulle kunna förklara det verkligt spektakulära valresultatet, nämligen M5S:s 25 % i valet 2013, med hjälp av teorierna om partistrategi. Det visade sig att detta inte var möjligt, då de andra partierna i viss mån försökt vinna ägarskap om korruptionsfrågan, och korruptionsuppfattningarna hade inte heller ökat drastiskt till valet 2013 jämfört med tidigare val. Detta tyder på att det är något som inte fångas av teorierna som förklarar varför ett antikorruptionsparti var ett så framgångsrikt koncept i just detta val. Det går bara att spekulera kring exakt vad detta är, men min starkaste hypotes är att långvarigt höga korruptionsnivåer skapar ett politiskt landskap där chanserna för en skicklig politisk entreprenör att dra nytta av missnöjet gradvis ökar med tiden.

 

Bild: Davide Oliva (CC BY-SA 2.0)